Ett folkligt kungahus är värre för demokratin än vadå?

Statsvetaren och författaren Per Andersson skriver om monarkins vara eller inte vara på DN debatt idag.

Han argumenterar för att monarkin som institution kommer att utholkas eftersom att kungabarnen har rätt att gifta sig med vem som helst, oavsett furstlig börd eller ej, så länge de får statsministerns och konungens godkännande.

"
Det öppnade för kungens alla ättlingar - kvinnliga såväl som manliga, oavsett om de härstammar på mans- eller kvinnolinje och utan krav på furstligt gifte - att bli behöriga att ärva tronen. Det innebär ett med tiden enormt kungahus som genom sin numerär dessutom kommer att vara utstrpidda i samhället bland vanliga familjer. Dessa kungaättlingar utskiljer sig genom sin exklusiva rätt att kunna bli landets statschef, något som deras grannar med andra anor saknar. [...] Genom att kungahusets medlemmar blir så många kommer det att vara praktiskt omöjligt att säkerställa att deras förehavanden inte kastar skuggor över statschefens upphöjda position. Lockelsen bland alla de priviligierade och deras omgivning att dra nytta av den kungliga särställningen kan bli svår att motstå. Om inte alla i den växande skaran tronföljdsberättigade skall få apanage ur statskassan, kommer deras försörjning dessutom att knyta affärsintressen till kungahuset, en privatisering av statschefsämbetet som definitivt omintetgör det oberoende som ansetts vara en förutsättning för den demokratiska monarkin. "

Per Andersson menar att kungen har att agera grindvakt till sitt eget kungahus och bör säga nej till sådana som likt Daniel Westling saknar furstlig börd.

Per Anderssons resonemang brister på viktiga punkter. För det första - begreppet "den demokratiska monarkin". Monarkin som institution kan aldrig vara demokratisk. Att vi ändå lever i ett demokratiskt samhälle beror på att monarkens makt minimerats. Trots det skulle samhället bli än mer demokratiskt om monarkin helt avskaffades. Det borde vara självklart att rollen som statschef inte kan vara ärftlig i en demokrati. Statschefen borde tillsättas på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet, liksom Republikanska Föreningen propagerar - hellre folkmassa än arvsmassa!

Vidare ser Per Andersson alltså en risk med att kvinnlig arvsrätt och rätten att gifta sig med vem man vill leder till en okontrollerbar massa tronföljdsberättigade och dessa skulle då "genom sin numerär vara utspridda i samhället bland vanliga familjer". Att använda detta argument för att inskränka i kvinnors rättigheter känns totalt världsfrånvänt. Vad jag vet har det existerat ett stort antal människor vilka varit besläktade med monarken även innan monarkin reformerades 1980 (med införandet av kvinnlig tronföljd och arvsrätt samt rätten att gifta sig även med människor vilka inte är av furstlig börd) och självklart har dessa kunnat dra fördel av detta släktskap. Denna tendens är dock ofrånkomlig oavsett monarkins vara eller ej. I ett samhälle där inte alla människor har exakt samma utgångsläge i livet och därmed samma möjligheter kommer alltid vissa kunna dra fördel av såväl släktskap som andra fördelaktiga förutsättningar de fått med sig vid födseln.

Om vi nu överhuvudtaget skall ha monarki, vilket jag starkt motsätter mig, känns ett folkligt kungahus mer eftersträvansvärt en ett med världsfrånvända potentater utan kontakt med de medborgare den säger sig fylla funktionen av att företräda. För min del får alltså gärna de tronföljdsberättigade vara rejält utspridda i samhället - gärna i så stor usträckning som möjligt så att kungafamiljens särställning minimeras så gott det bara går.

Monarkin är idag liksom flaggan och nationalsången kvarlevor från en förgången tid och bör avskaffas. De är symboler för nationalstaten som genom sin institution bevarar och rättfärdigar nationalistiska strömningar. Vi bygger vår identitet som svenskar delvis utifrån dessa symboler som i alla fall för mig totalt saknar värde. Tyvärr bygger alla gemenskaper på exkluderande och således exkluderar den gemenskap och identitet som är uppbyggd kring nationalstaten Sverige övriga världen och försvårar för människor nya i samhället att behandlas på lika villkor.

Ofta framförs argumentet att kungahuset är bra PR för Sverige. Men ärligt talat, hur bra PR kan det vara att utåt visa upp att Sverige är ett land med en så gammalmodig institution som kungahuset? Vore det inte bättre att visa upp en bild av ett rakt igenom demokratiskt samhälle?

Per Anderssons resonemang har alltså rejäla brister och han har genom sin debattartikel placerat sig som en ärkekonservativ människa i mitt medvetande. Inför republik nu!